Jag blir smått nostaligisk när jag klättrar upp på fönsterbrädan och tittar ut på vinterlandskapet. Nu har jag bott i människovärlden i flera månader och naturen kallar verkligen på mig då och då. Jag kommer på mig själv med att drömma om att pulsa åtskilliga mil i djup snö, att dela en knippe granris med en älgvän, eller bara att finnas till där ute i skogen, i friska luften.

Men om jag skulle få för mig att rymma ut i naturen igen så är jag rädd för att jag inte skulle lyckas ta mig hit in igen. För, klöven på hjärtat, det är allt rätt så bekvämt att bo så här. Varmt och gott och mycket mat finns det i bostaden. Jag kan förvisso inte äta när jag vill, utan bara när de som bor här inte är hemma, eller när de ligger och sover.
Nåja, det finns fördelar och nackdelar med det mesta. Just nu trivs jag med min tillvaro. Men jag får se hur det känns när våren och sommaren kommer. Då kan det hända att naturens lockfulla rop får mig att ge efter.

Bröööl out!